(T)horildsplan

Mitt gamla hem är upprustat och ligger ute för försäljning! Objektbeskrivningen finns här, vill ni direkt till bilderna finns dom här.

Osminkat

Ja, det får bli så ett tag. Jag har börjat tappa så mycket ögonfransar, och vill ju gärna behålla så många som möjligt. Att jag dessutom blöder näsblod lite då och då och att mina naglar är helt förstörda kanske är ett tecken på att det är dags att börja ta bättre hand om sig? Osminkat är fan inte kul, men ögonfranslös vill jag verkligen inte bli.

Och just det, Gabriella är min nya Desperate Housewives-favorit.

Eutanasi

Jag sitter här och gråter till Hem till gården. Sam har just hjälpt Alice att dö. Det var en tidsfråga iaf, och hon skulle bara bli sämre så hon bönade och bad honom. Programmet är ju ganska fånigt, jag vet, men frågan är verkligen högintressant, alltid. Jag är för eutanasi. Det är så klart inte lätt det där, inte lätt att få det att funka i praktiken. Men det känns så självklart. I stort får du bestämma hur du ska leva, men inte hur du ska dö. Det känns liksom så ovärdigt och obarmhärtigt. Jag vet att jag för flera år sedan läste om ett par, jag tror det var i England, där hon hade någon konstig sjukdom som tillslut skulle kväva henne till döds eller nåt. Hennes kropp hade redan börjat stänga av och hon var förlamad. De gick till domstol för att försöka ge honom rätten att hjälpa henne dö. Det gick så klart inte. Men allvarligt, är livet verkligen så heligt att man inte ska få bestämma över sitt eget slut?

SAIKare

Det är ute med det bra AIK. Skellefte AIK alltså. Det var egentligen slut redan när kvarten var över. Vinsten i kvarten var en bragd, och FBK är tuffa som fan i år. Men nog om det, det är inte SAIK jag vill hylla, även om dom är värda det. Dom som förtjänar en hyllning är SAIKarna. Just nu är det 6 min kvar av vad som antagligen blir den sista hemmamatchen den här säsongen, och SAIK ligger under med 5-0. Förra matchen förlorade man med 6-0. Det som är så häftigt, så underbart och fint, det som ger mig gåshud och nästan gör mig lite tårögd är att publiken hejar, sjunger, klappar och peppar. Det står 0-5, 0-13 i semifinalserien, och publiken klappar och hyllar sitt lag. Det är SÅ fint! Jag är rörd och lite lycklig, även om det är trist med förlusten.

Smör...

Jag har som de flesta av er nog vet alltid varit lite svag för nördar. I ärlighetens namn är jag ju lite av en nörd själv. På sista tiden har jag dock känt att det kanske inte riktigt funkar med en nörd iaf, av skäl som vi inte ska närmare in på här. Peter är ingen nörd, även om han, som dom flesta, har lite smånördiga sidor.

Det jag tycker är så tilldragande med nördar är deras förmåga att känna sådan enorm entusiasm och glädje för något andra inte ritkigt förstår sig på. För mig är denna typ av passion en definition av ordet. Så igår när vi skulle steka kött till middagen kommer vi på att vi glömt att köpa smör. Peter hävdar bestämt att man absolut inte kan steka kött i något annat än ritkigt smör. Så kommer han på att vi faktiskt har lite grädde kvar i kylen, och vispar man grädde tillräckligt länge får man ju smör! Problemfixaren vaknar, och fram kommer grädde, mixer och visp. Lyckan är gjord, för oss båda. Peter blir barnsligt förtjust över hur fantastiskt lätt det är att göra eget smör, och jag bara njuter av att få vara i närheten. Han kan inte förstå varför man någonsin ska köpa smör igen, när det här är så mycket bättre! Där står han i köket med vispen i högsta hugg och skiner som en sol och jag, jag smälter så klart som smör i solsken.

Korv och svordomar

Som dom flesta av er nog vet så äter jag inte korv. Jag har inte gjort det sedan tonåren, med kanske 3-4 undantag. Så träffade jag Peter. Så nu har jag ätit korv TRE gånger på typ 2 månader! Förstår ni? Det är nog bra, jag har ju själv för länge sedan insett att det bara är en fixidé det där med att korv är äckligt, så det är dags att växa upp.

Idag när vi åt middag säger Peter plötsligt att jag inte svurit något idag. Haha! Det är då man inser att man kanske svar en liten aning för mycket ;)

Just det, Rickard är en jäkel på att hitta bra musik ibland. Sofia Karlsson och Melissa Horn. Lyssna in det.

Peripeti

Mitt liv har ju känts lite som såväl tragedi som komedi på sistone. Vi som läser/läst litteraturvetenskap vet att för att skapa en bra tragedi/komedi gäller vissa "regler", bland annat ska den ha vad som kallas peripeti. Peripeti är en lyckoomkastning, dvs om det går bra börjar det gå sämre, och går det dåligt börjar det gå bättre. En komedi börjar olyckligt men ordnar upp sig och får ett lyckligt slut. En tragedi börjar lyckligt och.. well, ni fattar. Nu känns det iofs som att den här sagan har haft för många peripetier för att vara ett bra exempel på komedi eller tragedi, men med tanke på den senaste låten jag citerade, Saga utan lyckligt slut, får man nog ändå säga att genom den senaste peripetin luktar det komedi.

"För jag tror jag tror att livet får ett lyckligt slut" (Ted Gärestad)

Me, myself and I

Jag är verkligen mig själv igen. Usch. Kastar mig tillbaka in i mitt vanliga liv, med allt vad det innebär. Jag hade velat ta det lugnt, velat sörja. Fast det går liksom inte. 110, bort från allt, se inte tillbaka. Ilska, sorg, smärta är så svårhanterligt. Så mycket lättare att stänga av, skita i allt och göra som man är van. Jag har sagt att jag verkligen inte skulle den här gången, tror till och med att jag lurade mig själv en stund. Självdestruktiv och självföraktande.

Lyssna på den här.

"Detta är en saga utan lyckligt slut
Ingenting blir nånsin som det var förut
Men den som blundar slipper se hur det ser ut
För vem bryr sig om en saga utan lyckligt slut" (Vildsvin)

Spöken

Jag vet ju att rättvisa är ett spöke. Jag är en av dom som alltid är noga med att påpeka det så fort rättvisa kommer på tal. Trots det kan jag inte låta bli att känna att det här är så sjukt orättvist. Jag har gett allt, jag har vågat satsa, haft tålamod, vågat ta jobbiga samtal, vågat tala om vad jag känner, vågat släppa säkerhetslinor... Allt. Ändå förlorar jag. Men jag vet, det är ett spöke, och det jag håller på med är bara självömkan. För mycket värre saker händer mycket bättre människor hela tiden. Och det finns inget som heter rättvisa.

"Won't you lift me up
Lift me up or else I'll never stop
Don't you leave me alone
I've been through hell now show me heaven

I'm losing
All of the time
Yeah I'm losing
And I've been through this
As long as I remember my life
I'm losing

This is all of me.
There is noting more of me than this.
I can not be
The well adjusted show me heaven"

Störd

Jag är nog inte riktigt som man ska och jag hanterar nog det här väldigt dåligt. Jag försöker så gott jag kan att låtsas att inget av det någonsin hänt. Samtidigt får jag inte tankarna ifrån det. Det sista, det första och det mesta jag tänker. Men jag tillåter mig knappt att känna, för den där hjärtesorgspaniken finns ju där hela tiden. Ni vet den där som får en att känna att man inte vet vad man ska ta sig till eller var man ska ta vägen. Jag var på dejt igår. Det var jättetrevligt. Killen ifråga visste vad som hänt och sa sig vara lite förvånad över att jag var så glad och avslappnad trots omständigheterna. Men det är sån jag är. Leva på i 180, inte se tillbaka och inte känna. En dags sorg, sen är det förträngelse som gäller. Jag hanterar nog inte det här så bra.

"You're broken, so am I
I'm better off alone
No one to turn to
And nothing to call my own
...
My blood is cold as ice
Or so I have been told
Show no emotion
And it can destroy your soul" (Disturbed)

Över

Då var det över. Inte helt överraskande kanske, men ganska tungt iaf. Det är sällan man träffar någon man känner så för, och det var ju så intensivt. Det är så synd, jag tror inte riktigt att han tog mig på allvar, jag nådde helt enkelt inte fram. Det blir ju lätt så när någon går och maler problemen och intalar sig att det är omöjligt, det är hopplöst att nå fram då. Önskar att han kunde varit lite mer öppen och pratat med sina nära, tycker verkligen att det borde varit värt det. Och jag är faktiskt ingen hopplös romantiker jag heller, jag har verkligen tänkt på det här logiskt och rationellt jag med. Och planen var faktiskt inte ett skämt, även om jag kanske presenterade den på ett lättsamt sätt. Jag hade ju faktiskt till och med ringt och pratat med försäkringskassan... Men nu är det över och inget man kan göra åt. Romantikern i mig försöker iaf att intala mig att om det verkligen varit kärlek hade det inte blivit så här. Love conquers all. Önskar jag kunde tro att det var sant.