Jag är verkligen mig själv igen. Usch. Kastar mig tillbaka in i mitt vanliga liv, med allt vad det innebär. Jag hade velat ta det lugnt, velat sörja. Fast det går liksom inte. 110, bort från allt, se inte tillbaka. Ilska, sorg, smärta är så svårhanterligt. Så mycket lättare att stänga av, skita i allt och göra som man är van. Jag har sagt att jag verkligen inte skulle den här gången, tror till och med att jag lurade mig själv en stund. Självdestruktiv och självföraktande.
Lyssna på den här.
"Detta är en saga utan lyckligt slut
Ingenting blir nånsin som det var förut
Men den som blundar slipper se hur det ser ut
För vem bryr sig om en saga utan lyckligt slut" (Vildsvin)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar