Jag är visst konstig. Jag får iaf med relativt jämna mellanrum höra att jag är det, och i ärlighetens namn känner jag mig nog lite konstig också. Men hur? Det är ju det som är frågan, vad är det egentligen som gör mig konstig? Är det min frispråkighet? Är det för att jag funderar alldeels för mycket på saker? Är det något jag gör? Är det hur jag ser ut? Hur jag tänker? Spelar det egentligen någon roll? Behöver man verkligen alltid definiera allt?
Jag har som sagt funderat mycket på det här på sistone. Delvis är det Tobbes fel. Tobbe är jättekonstig, så när han säger att jag är det blir man ju lite orolig ;) Sen är det där med löjliga familjen. Jag var mobbad i skolan. Båda mina syskon har i någon mån också varit det. Vad är det som gör att folk har så svårt för oss? Jag förstår det faktiskt inte riktigt.
Nåväl, när jag hittade Peter på Spraydate var det ett avsnitt i hans presentation som avgjorde saken för mig. Det stod: "Det enda jag söker hos dig är att du är dig själv. Att du har en gnutta originalitet kvar. Och att du inte har hela din bekantskapskrets på spraydate. Och har lite humor. Eller mycket. Och är snygg. Och smart. Och undergiven ibland. Och... nä. " Det är ju jag :) Det kunde iofs varit dom allra flesta, men något sa mig att det var jag. En övertygande känsla. So far verkar det som jag hade rätt. Han säger att ofta när jag säger något om mig kunde jag lika gärna talat om honom. Man måste nog våga vara lite annorlunda.
Låten som gjorde att jag skrev det här inlägget just nu:
"So, I like to fantasize
And watch the sunrise like it's a big surprise
Life moved and I stopped to taste it
I drank it up till it left me wasted
But my rains have bled
A softer red
Oh you should see the world inside my head" (Sister Hazel)
1 kommentar :
Om du säger något om dej, som lika gärna skulle kunna beskriva honom, tycks det mej att ni snarare är lika än annorlunda. Eller som Wille Crafoord sjöng, "Alla vill ha samma typ av annorlunda saker, och vara lite udda på ett likadant sätt."
Skicka en kommentar