Jag är så dålig på kärlek.

Jag tänker för mycket. Så är det bara. En bekant sa en gång att tankar är för mig som en drog jag missbrukar, och det stämmer så klart. Jag blir galen när jag inte kan reda ut saker. Inte ens när jag pratar om det. Inte ens när jag vågar. Fan, inte ens när jag slappnar av. Just precis nu, i skrivandets stund, har jag god lust att bara fega och strunta i det. Skälen ska vi inte gå närmare in på här.

Vi hittade iaf en bra låt igår, som ledde till en bra artist. Ni ska få den här, Missy Higgins - Where I stood.

"There were sounds in my head
Little voices whispering
That I should go and this should end
Oh and I found myself listening

'Cos I don't know who I am, who I am without you
All I know is that I should
And I don't know if I could stand another hand upon you
All I know is that I should
'Cos she will love you more than I could
She who dares to stand where I stood" (Missy Higgins)