Pussel och rödbetor

Jag gillar att lägga pussel och besöker därför jigzone med ojämna mellanrum. Ska visst gå att lägga in pussel på bloggen, så det ska jag testa.


Har varit galet sugen på rödbetor ganska länge, så i torsdags blev det rödbetssoppa och idag rödbetor med chevre till förrätt. Nu är suget lite stillat.

Det här blir förövrigt den första bilden jag lägger upp i den här bloggen, lite läskigt!

Puss på er mina små gurkor.

Förbannade jävla Djurgården

Jag älskar verkligen att vika tvätt, det är så himla skönt, riktig meditation. Idag blev dock tvättvikningen förstörd av att "Klockan slår, klockan slår, Djurgårn' gjorde mål" malde som ett mantra i mitt huvud. Lite nervös inför morgondagens hockey månne? Och på tal om hockey, kan ni förstå vilken intensiv lycka det är att se Foppa i Modo-tröja igen? Herregud i himlen så vackert det är. Jag har egentligen alltid trott att han skulle komma hem, men det är iaf en fröjd att se på :)

Come inside and be afraid...

... of this impressive mess I've made.

Idag är Disturbed tillbaka i lurarna efter mängder av Counting Crows och en del Missy Higgins. Det var nog bra, det hjälpte mig att fatta ett beslut. Välkommen tillbaka kyla. Det är ju faktiskt vinter.

Jag har sagt det förr, och kan säga det igen, hjärtat är av plast. "Det var billigt och fick lätt sprickor, men det var gjort av ett oförstörbart material".

Efter allt som hänt är det lite skönt att vara tillbaka i sin egen trygghetszon.

"My blood is cold as ice
Or so I have been told
Show no emotions
And it can destroy your soul" (Disturbed)

Jag är så dålig på kärlek.

Jag tänker för mycket. Så är det bara. En bekant sa en gång att tankar är för mig som en drog jag missbrukar, och det stämmer så klart. Jag blir galen när jag inte kan reda ut saker. Inte ens när jag pratar om det. Inte ens när jag vågar. Fan, inte ens när jag slappnar av. Just precis nu, i skrivandets stund, har jag god lust att bara fega och strunta i det. Skälen ska vi inte gå närmare in på här.

Vi hittade iaf en bra låt igår, som ledde till en bra artist. Ni ska få den här, Missy Higgins - Where I stood.

"There were sounds in my head
Little voices whispering
That I should go and this should end
Oh and I found myself listening

'Cos I don't know who I am, who I am without you
All I know is that I should
And I don't know if I could stand another hand upon you
All I know is that I should
'Cos she will love you more than I could
She who dares to stand where I stood" (Missy Higgins)

She says she's tired of life, she must be tired of something

Sweet home...

Nu är jag hemma i Hälsingland. Det är ganska skönt. Vitt och fint, ska visst komma mer snö i helgen också. Jag gillar ju vintern, så det är ganska skönt att få en liten dos riktig vinter iaf. Och så skönt att ha tillgång till badkar ett tag. Och så har jag ätit årets första semla :) Det är ju faktiskt februari nu, så det är oki. Fast jag har överansträngt mig idag. Tabletterna lurar en att tro att man orkar mer än man faktiskt gör, så nu är jag trött och har huvudvärk igen. Blä. Jag vill bli frisk nu! Det är fan inte alls roligt det här. Själva ansträngningen var iaf rätt kul, jag och mamma har gått igenom en massa barnkläder och leksaker som stått på vinden i en herrans massa år! Lite nostalgi :) Men det mesta är så klart bara att slänga. Tänk att det här blir sista helgen i det här huset. Det känns onekligen lite konstigt.

Fick just ett underbart MMS från Erika. Nu ska visst bebisen ut! Pratade med henne när jag satt på tåget upp, fatta att hon kan vara tvåbarnsmamma när jag kommer hem. Ganska coolt :) Vi längtar alla så mycket efter dig bebisen, det är dags att komma ut nu!

Sjuklingen

Jag har verkligen varit en riktig sjukling den här vintern. Har hunnit med en ordentlig förkylning, vinterkräksjukan och nu bihåleinflamation. Verkligen hur kul som helst. I synnerhet det här sista. Ni som känner mig väl vet att jag är skitfånig med att gå till doktorn och så. Bara om jag absolut måste, inte annars. I tisdags blev det dags att kapitulera. Låg hemma i sängen och så fort jag rörde huvudet det minsta, om än bara för att svälja, hosta eller tugga, gjorde det så ont att jag ville gråta. Gråta vad ju dock helt uteslutet, ni kan ju fatta hur ont det hade gjort. Iaf så kröp jag till korset och ringde vårdcentralen, fick en tid 45 min senare och ytterligare en kvart senare stod jag med antibiotikan i handen. Fantastiskt, faktiskt. Så nu är det faktiskt ganska mycket bättre än det var då. Nu biter iaf alvedonen, så jag har nästan inte ont i huvudet alls. Jag mår däremot inge vidare på morgnarna innan jag sprayat och stoppat i mig piller. Och jag blir typ supertrött av att gå och handla. haha.

Peter är iaf helt fantastisk. Han pysslade om mig och gav mig mat och donade igår. Fattar inte ens att han ville vara i närheten av mig som jag såg ut och kände mig. Världens bästa :)

Nu ska jag åka hem till mapa över helgen och fortsätta bli omhämndertagen. Ska bli skönt. Bara man slapp ha sån ångest över skolan :/