Att leva i 110

Ja, det är jag fan bra på. Det senaste knappa året har jag verkligen gjort det. Jag har letat större lgh åt mig och exet, jag har gett upp det, letat lgh åt mig själv, flyttat, gett upp hoppet om förhållandet jag trodde skulle vara för evigt, kommit ifrån en arbetssituation jag vantrivdes med, tagit igen en massa missade högskolepoäng, börjat plugga på heltid igen, skaffat mig en hel del nya vänner, extrajobbat, tagit tag i mina viktproblem... När den värsta stressen lagt sig började jag fylla livet med annat, vänner, bekanta, fester, kastat mig handlöst både in i och ut ur alla möjliga situationer, allt för att hålla mig sysselsatt. Allt, självklart, i 110.

Grejen är att man knappt märker det när man är mitt upp i. Alltså, man är ju galet trött, får utslag, tappar hår, men tänker mest att det kommer bli lugnare när det här är klart, när skolan är slut, när jag kan jobba mindre osv. Fast inget hjälper ju om man bara fyller den nya lediga tiden med en massa annat. Nej, jag måste tagga ner och inte gå in i allt så hårt. Jag hinner knappt njuta av allt bra som är i mitt liv eftersom jag nästan hunnit förbi en händelse innan den händer. Det är mitt sätt att överleva när det är tufft, men nu när jag börjat få ordning ska jag verkligen lära mig att ta det lugnt, som Liftarens guide till galaxen säger. Så det så. Och var kan vara bättre att börja än här? Jag har inte msn på på dagarna, och jag lämnar telefonen här i den lilla stugan, det finns inget som inte kan vänta. Ett stort steg för mig! Så, wish me luck och säg till mig när jag tokstressar i onödan!

Och för att avsluta, ännu ett favoritband.

“And I should've stayed in the shallows
But you know me, I'm in too deep
And I'm waiting for another me
One that can change the pain of yesterday
Carry me through another day
And I'm waiting for another me
One in between the burn
And the lessons learned
'Cause being me ain't no way to be” (Sister Hazel)