Tomheten

Jag hade tänkt låta bli att skriva nåt här om det som händer just nu, av två goda skäl. Det första är att jag verkligen försöker hålla mig från att skriva här när jag är nere, det andra är för att jag inte vill förvärra för någon annan. Att läsa här är dock valfritt i allra högsta grad.

Det är jobbigt nu. Det är till och med jävligt jobbigt nu. Känns som att tomheten håller på att vinna över mig. Om ni sett "Den oändliga historien" nån gång så vet ni att det bara är Bastians önskningar som kan rädda Fantasien från att förtäras av Ingentinget (ungefär). Här är Ingentinget tomheten och räddningen är sällskapet. Så fort jag inte har andra människor att umgås eller prata med så håller jag på att bli tokig. Resultatet av detta blir att jag så klart försöker aktivera mig, komma ut och ha folk omkring mig hela tiden, vilket är bra. När jag är hemma sitter jag nästan uteslutande vid datorn, pratar med precis vem som helst, bara det blir ett samtal. I samtalet och kontakten med andra människor finns överlevnaden. Även om jag tröttnar snabbt på tråkiga konversationer med ointressanta människor så är det så mycket bättre än alternativet. Tomheten. Sorgen. Besvikelsen. Saknaden. Paniken. Ingentinget. Jag är uppe för sent på kvällarna, eftersom jag tänker att om jag blir riktigt, riktigt trött så borde jag få somna direkt. Det fungerar inte. Äter dåligt, sover sämre. På dagarna känns det som att jag går runt i en bubbla. Ibland kommer ett sms eller telefonsamtal, och då är det som att bubblan försvinner och man möter verkligheten en stund.

Så, nu fick jag iaf skriva av mig lite, det behövdes nog. Vill också ta tillfället i akt och tacka dom som ser till att jag tar mig igenom. Erika och Rox så klart i en klass för sig, men även Cilla, Ingan, Thomas och Sinan genom samtal och sms som hjälper mig igenom både dagar och kvällar. Massa kramar till er alla!

"She can't eat
She can't sleep
She's not well
She can't breath
She's in bed
She's in hell" (Stone Temple Pilots)