Jag har börjat dejta lite igen, och har vid upprepade tillfällen fått frågan om vilken egenskap jag värdesätter högst hos en potentiell partner. Intelligens brukar alltid hamna högt på listan. En speciell man sa en gång att man bara ska umgås med människor som är bättre än vad man själv är. Jag förstår poängen. Jag förstår tanken om att detta leder till att man själv utmanas och utvecklas. Jag kan dock känna att resonemanget faller på att alla människor har något de är bättre på än vad man själv är och att man har något att lära av alla man möter. Men som sagt, jag förstår poängen. Och jag tror det är där min starka dragning till intelligenta män ligger. Jag vill helst dejta killar som är smartare än vad jag själv är så att mitt eget intellekt utmanas och utvecklas. Jag har på senare tid haft förmånen att träffa några sådana personer, och de har verkligen facinerat mig! De är inte alla som varit helt enkla att förstå sig på, ibland kanske de saknat lite sociala egenskaper istället, men vad gör det? A small price to pay, skulle jag säga. Sett ur min egen synvinkel alltså. Hellre en riktigt smart kille som är lite svår att förstå sig på än tvärtom. (Påminn mig ogärna om det här inlägget nästa gång jag gnäller över att det är omöjligt att fatta vad en kille menar eller vill ;))
För att bli lite mer lättsam så har två saker i synnerhet tagit det mesta av det här året så här långt. Det ena är tv-serien Mad men, som jag numera följer. Man fastnar, och det är ju så snyggt och välgjort. Jag gillar det. Det andra är Conn Igguldens "Kejsaren", den fantastiska romanserien om Julius Caesar. Jag trodde jag skulle somna efter de första 70 sidorna i den första boken. Nu, när jag är mitt i den andra har jag varit vaken en dryg timme mer än jag tänkt bara för att det inte går att sluta läsa. Vilken spännande person han var, och vilken makalös tid! 2010 har verkligen börjat över förväntan, facinerande människor, bra tv och medryckande läsning.
